När jag skulle sitta upp utanför stallet och gå upp till ridbanan sken solen fortfarande (okej, den var på väg ned och gav det finfina rosa ljuset), när jag gick in i paddocken var det redan ganska mörkt och när jag lämnade var det kolsvart! Det går så fort nu, och är så tidigt! Tänk sen när vi ska ställa om klockan också (vems påhitt är det då? Ska vi vrida åt något håll är det väl definitivt åt det andra hållet?). Huanameja!
Åter till dagens ridpass! Efter en hel del dagars skogsmullande så trodde jag att han skulle varit betydligt piggare än han var. Och speciellt eftersom att han var på gång med att börja bralla så fort jag satt upp. Dock blev det bara några små hoppsasteg och inget mer:P Visst var han lite springig och så men det var bättre än väntat. Han var kanske inte hundra eftergiven och kom inte ihop sig i formen riktigt hundrapocentigt men han kände ändå fin. Bara inte fantastisk:P
Red första bara lite uppmjukande i trav och galopp. I bytena hann vi med en trevlig bakutspark men annars inget att klaga på. Red mycket innanför spåret då jag upptäckte på träningen för Leif hur svårt jag har att inte tappa yttern och glida ut.
Efter skrittpausen körde jag igång med lite samlande och lösgörande arbete där jag red på en 8-volt på kortsidan. Dvs att jag hela tiden vänder igenom volten på medellinjen. Detta för att ställa igenom kroppen och stecha loss lite. Körde sedan på med galopparbete på volt där jag bara försökte få honom att hitta sin plats och där jag arbetade på med sitsen. I ena varvet gick det som på räls i den andra gick det ibland. Drygt det där! Att det ska vara så svårt att sitta rätt. Nu kände jag i för sig en ganska klar skillnad efter "behandlingen/testet" jag gjorde tidigare idag (muskelpåslaget var fortfarande kvar när jag red idag). Det är roligt när man faktiskt känner att sådana behandlingar fungerar. Får se om det fortsätter att bli skillnad efter två veckors intensivtränande av just mina svagheter i Redcorden:)
När det var dags att gå ned så var som det som sagt mörkt och Sigge är så mörkrädd stackaren. Det är inte så att han får panik eller så men han spänner sig och blir rädd för minsta minsta lilla. Detta är säkert inte helt ovanligt, har för mig att min förrförra häst Hugo var lite mörkrädd. Sigge är i alla fall inget stort fan om man säger så:P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar